Frida bloggar

Kategori: FILM

The Danish girl.

Det var länge sedan jag blev så berörd av en film. Scensättning, foto, skådespel, kostym och musik - allt slog, grep tag och nöp mig till tårar. Så nu är jag tagen - The Danish Girl ska ställas upp bland mina DVD-filmer i hyllan där hemma, så fort den har lämnat biosalongerna. Och jag hoppas så innerligt att denna film når ut till den tämliga likgiltiga publik, som finns i dagens samhälle, och stryper tabun och rädsla som hindrar HBTQ-personers rätt att njuta av livet och ger utrymmet att leva sanna mot sig själva. Einar Wegener's upprivning av sin identitet kunde inte har blivit mer romantiserad i ett så svidande och bankande ögonblick som Eddie Redmayne illustrerar i ett makalöst skådespel. Tillsammans med Alicia Wikander lyfter han upp en historia som jag hoppas berättas om och om igen. En berättelse om en kärlek som sträcker sig bortom identitet och kön. 

Something must break.

Nånting måste gå sönder är en speciell svensk film som skakar om normerna om identitet och kärlek. Såhär till en "stolt" vecka passar det bra att ge den en chans. När du sett klart den kommer du nog inte ha samma syn på transexuella. Jag har insett mer och mer att man kan inte placera in alla legningar i fack, och att våra definitioner på manligt och kvinnligt måste bli ännu mera rörligt för att folk ska känna sig trygga och accepterade i vårat samhälle. Vi tror att det är accepterat och att folk får leka och spela ut identiteter ifred i sitt rum, men utanför rummet så pissar bokstavligt talat män på dessa folk. När man inte kan definiera sig själv som man eller kvinna så blir man osynlig i samhället, man hör inte hemma någonstans och ingen bryr sig. Man är helt ensam. 

Se denna film så förstår du vad jag menar. 

It spinning in my head.

Några av de bästa filmerna jag någonsin sett. 

Perks of Being a Wallflower. Om hur det är att vara ungdom. Fester med röda plastmuggar. Känslostormar som tar över. Och om dold kärlek. Den här filmen bär med sig ett sån stor i scensättning om hur det är att leva med psykisk ohälsa, som ångest och depression. Denna film gråter jag till av igenkänning. 

Whisper of the Heart. Om att hitta sitt öde och sitt kall i den till synes tråkiga vardagen. En självförtroende-film som jag brukar se när jag känner mig deppig. Har också bland de mest romantiska och gulliga scener jag någonsin skådat. 

Kon Tiki. En verklighetsbaserad film som jag alltid mår bra av, men även ger mig söderbitna fingernaglar. Varje gång. 

Cloud Atlas. En film som är lika knepig och tilltrasslad, som den är vacker och universell i så många sätt. Jag kan inte placera in den i en specifik genre. Inte heller för vilken ålder den passar. Det går inte heller att sätta fingret på vad som gör den så underbar. Där ÄR bara. 

Blue Is the warmest colour. En fransk långfilm på flera timmar. Sträcker sig över flera år, i berättelsen om den starkaste förbindelsen som någonsin regiserats mellan två människor, enligt mig. Det här är en film om att vara bokstavligt upp-över-öronen-kär. En film som jag rekomenderar att man ser ensam. 

Bitchkram. Om två helt olika sidor. Två pusselbitar som faller ihop. Utspelar sig på landet som i storstädernas storstad. I vått och torrt. I solsken och regn. 

I origins.

Ian plågas av ett par ögon han vägrar glömma. De vackraste och mest speciella ögonen han någonsin fotograferat. Och allt vändes uppochner på en halloweenfest för sju år sedan. Plötsligt så kändes det som att de hade känt varandra i evigheter. Allt som behövdes var en blick. 

I Origins, som är regiserad av Mike Cahill, är en minst lika förtrollande film som Antoher earth, som kom ut för fyra år sedan. Ian är en ivrig vetenskapsman som är angelägen att finna en speciell gen som undergräver religion och andra nuvarande dominerande evolutionistiska tankar, och talar för ett intelligent ursprung, gömt i våran iris. När läkarstudenten Kate kommer in i labbet knäcker hon koden. De hittar ett spår att följa som kan utvecka kunskapen om irisen och människors ursprung. Samtidigt är andra medicinska företag de på spåren och kartlägger all världens ögon i en sökningsbar identifikationsbank. Snart så inser både Ian och Kate att det hela är större än dem båda. Deras arbete kring isisen nystas upp till något ovetenskapligt och oförklarligt. 

En dag möter Ian sin förlorarde förälskelse genom en reklam affisch och en ny romans inleds vid sidan av forskningen. Dagar i ett labb med kaniner och torterade blinda maskar byts häftigt ut mot ändlösa nätter, intrasslad i fuktiga lakan med Sofi, som pratar om kremeringar och musik under en imaginär stjärnhimmel i taket med en cigg mellan lång- och pekfingret. Trots att de är förenade mer än vad tid och rum rymmer så finns det vissa relationer som måste gå itu och vissa öden som måste sammanflätas. Allt speglas i en annans ögon. 

Detta var en lika tyst och fängslande film som Another Earth, dock mer jordnära men också långrandig, och minst lika spännande och hänförande. Med ett starkt skådespeleri och drömska scener, rekomenderar jag er att se denna film snarast. Den var något utöver det vanliga. 

 

Fifty shades of Grey.

Anastasia, den klassiska osäkra kvinnan med halvtaskigt klädval, tråkig hästsvans och helt enkelt osäker uppenbarelse. Försiktig och oskuldsfull står skrivet över hela hennes flackande blick och halvbitna läppar. Och efter den klumpigt stapplande och generande intervjun så får hon New York's mest eftertraktade ungkarl vakande över henne. 

Ana's liv börjar plötsligt ta en helt ny vändning, från att ha varit fast i systematiserade normer och genant drama i sitt liv, så kommer mannen i kostym, limo och med hänförelse att ta över hennes tankar och hennes liv. Han visar henne att genom att ge efter sig till honom och hans villkor så brister hon ut en frigörande njutning hon aldrig trodde fanns inom henne. Hon blir kär i mannen som kontrollerar allt han vill ha och ger efter hans önskningar. I gengäld får hon hans beröring och andetag som hon trånar efter. 

Jag trodde jag skulle gå ut ur biosalongen som en fullfjädrad feminist men kom istället ut som en romanshungrig och tillfredsställd betraktare. Förutom den råa och skandalkryddade slöja filmen bär så handlar det mer om en extrem tolkning av relationernas regler och om maximal tillit. Frigöring av njutning utan några förbehåll och om att vara upp över öronen kär. Allt detta nappar vi alla på, upphetsade unga vuxna till trötta romanstörstande fyrtioåringar. 

Musiken satte ton på stämningen och klingade galant med i alla svängningar och känslor. Huvudkaraktärernas skådespelare blåste liv i klassiskt vaga och urvattnade personligheter. Hollwood lyfter upp den "hypade" bokserien i sin bäst avlädda tolkning. För er som inte har läst böckerna men som hört mycket skvaller. Ta och ge denna mjuk-explosiva-två-timmars-sinnesföreställning en chans. Jag trånar redan, efter denna teaser, efter nästa film i den erotiska trilogin. 

As up so below.

Det är sällan du stöter på ett så väl ihopnystat mysterium som kittlar lika stadigt som denna. As up so below handlar om ett team med idealisktiska arkeologer och historiker med guldfeber, som tar dig ner i underjordens Paris på en färd efter Nicholas Flamels sten. Det utvecklas till ett psykologiskt knepigt drama som klistrar sig fast och håller fast dig till ett omtumlande slut. 

Ouija.

Gänget har splittrats och Laine vägrar gå vidare. I hennes desperata saknad efter sin själsfrände så drar hon in ungdomarna in i en andevärld och väcker ett väsen som länge legat och slumrat. 

 

Cuckoo heart.

En älskvärd film att kura ihop till i höst mörkret. En fransk film med katetiska figurer och lumumiga dialoger. Tankarna går tillbaka till Tim Burtons animerade världar och Alice i Underlandet.

Jack föds på världens kallaste dag. Han föds med ett fruset hjärta. Hans liv tickar på för livet där en klocka sitter i hans hjärtas ställe. Han måste följa tre regler för att överleva. Ett, aldrig röra sitt hjärta. Två, kontrollera sina känslor. Och tre, aldrig bli kär.

Berättelsen om Jacks liv är en vacker skildring om kärlek och om rädslan för att ge bort sig själv totalt till någon annan. Om taggtråd över bröstet som skydd och en överhettad maskin som hotar att explodera. Ett sjungade konstverk som får mitt hjärta att smälta.

Horns.

Ibland måste man göra onda saker för att tvinga fram goda saker. Och Daniel Radcliffe tar på sig rollen som syndabocken. 

Ig och Merrin är det lyckliga paret som vuxit upp tillsammans i en trädkoja och lyssnat på David Bowie. Över en natt förändras allt. Merrin hittas mördad nedanför kojan och hela stan vänder sig mot Ig. Det dröjer inte länge förrän sorgen och vansinnet skjuter i höjden och helt förändrar Ig's tillvaro. Människor som han möter börjar bekänna sig för honom. Rådfråga honom och avslöja sina innersta hemligheter. Snart så inser han att han kan styra deras vilja och börjar se sig om efter Merrins mördare. 

Den här filmen har allt. Den är vrikad. Hemlighetsfull. Överraskande. Romantisk. Gastkramande. Och den biter sig fast. Men har du fobi för ormar så det här ingen film för dig. 

A little party never killed nobody.

I slutändan är det förståelsen för hennes kluvna känslor eller hans materiella uppoffring som visar vem som vet vad kärlekens sanna mening innebär. Tusen pärlor och tusen tusenskönor kan stjäla en kvinnas hjärta, men hotar att spricka banden mellan människorna runt omking henne. Kärleken är synnerligen inget party i sprakande glitter och lätta steg över dansgolvet. Det är en kamp om att hålla fötterna på jorden och inte falla berusad. 

 

Harold and Kumar.

En desperat resa som sträcker sig från den inrökta studentlyan till det himmelska eftertraktade snabbstoppet. Allt för ett par hamburgare på tu man hand efter ett bloss hash. Bland det roligaste jag har sett. Ett spontant natt-äventyr som man skulle vilja råka ut för tillsammans med en vän i en bil. 

Oculus.

 

Kan det vara spegeln, eller är du bara galen? Den frågan cirkulerar den nya filmen Oculus, med skaparna bakom Insidious och Paranormal Activity. 

Det börjar med att en ung man blir utskriven från psykiatrisk vård efter att ha blivit inspärrad på psyket som barn. Hans syster återförenas med honom första gången efter den tragedi som inträffade när de var små. Nu är det upp till de att avsluta det dem svor vid när deras föräldrar mördades framför den antika spegeln i deras fars kontor. 

 

Vad är verkligt och vad är inbillning? Ett spöke eller en älskarinna? Hundar som försvinner framför spegeln eller paranoida föräldrar? Huset kryper mer och mer för var dag sen då den antika spegeln flyttade in i familjens hus. Till slut handlar allt om en kamp om överlevnad eller om att hålla huvudet kallt. 

Tillbaka i framtiden dokumenterar de nu vuxna barnen de övernaturliga händelserna som sker runt spegeln, för att bevisa dess skyldighet till otaliga mystiska mord, men istället så stöter de på sig själva i spegeln och en fasansfull sanning hotar att ta över. 

Det är sällsynt med en unik och invecklad story i skräckfilmer men denna bjöd på en nervkittlande upplevelse som jag sent ska glömma. Man får vara beredd på att kastas mellan inbillning och verklighet och hålla huvudet på skaft för att inte själv bli galen. 

Bitchkram.

Bitchkram. En svensk film från 2012 som jag skulle ha sett när den var i rampljuset. Istället blev det ikväll. En kväll i soffan då jag sjönk ner i tron att oskyldiga under inte sker i verkligenheten. Till att stiga upp en timme senare med huvudet sprängfullt av inspiration. Och inte minst med tron på att allt är möjligt. 

I det här dramat vakar vi över en ung och liten artonåring med stora drömmar. För stora för att uppfylla i en svensk förort. Trots att hon kämpar hårt och snubblar in på arbetsintervjuer och terminaler i sista sekunden av taskiga syrran och förälskade killar så ger hon inte upp hoppet. Hon förverkligar sina drömmars land i de djupaste skogarna i Sverige bland kohagar och bitande flugor. 

Jag blir mer och mer övertygad om att den äkta kärleken varken handlar om passion eller vänskap. Det handlar om själens överlevnad i ett känslomässigt svall. Och räddaren kan finnas i den mest udda personen. 

 

Vid en sådan person. Kan hela världens hörn flikas ut. Det enda jag undrar då är, varför ska det gå så långt att någon ska drunkna, dö eller förlora för att man ska upptäcka vem det är som håller mig flytande? 

Maleficent.

Ge Angelina Jolie en Ocscar för ett hårresande skådespel i disneys tolkning av Maleficent. Det kunde inte ha funnits en bättre kvinna för rollen. Hennes föraktfulla skratt och skarpa linjer imponerade på bioduken. 

Jag älskade även kontrasterna mellan det katetiska onda och det lummigt gulliga. Törnrosa var sannerligen ett underbarn som bara med sin skönhet kunde få träden att böja sig och djur att dras med i hennes släptåg. 

Förutom känslosamt allvar och spänning rymdes det för en del humor också. Alla kostymerna och animationerna var flitigt igenomtänkta och hela scenen var som en harmonisk färgklick. 

Maleficent's liv var en sorlig historia som förvreds i hämndlystnad och förmörkade kungariket i skugga och törnen. 

En hämnd som skulle ta en oskyldig och dra ner en ren själ i mörkret. 

We look for the love we think we deserve.

Logan Lerman kliver i min melankoliska halva i en high school film där vinylkärleken och spontana bilturer står högre än den eftertraktade statusplatsen i fotbollslaget och eftersläntrande beundrare i korridorerna. Charlie som kommer tillbaka till det amerikanska inskränkta skolklimatet efter att ha levt i tysthet under ett år, hittar snart två utmärkande personligheter mot de vanliga typiska tonåringarna. 

Emma Watson spelar min andra förföriska halva, som låter sig med ett strålande leende, män bryta och livnära sig på en destruktiv harmoni. Hennes spexiga bror, som spelas av Ezra Miller, är konfettibomben på festen och i klassrummet men stapplar på väl inövade steg på vardagliga glåpord. 

Det här är berättelsen som Charlie skriver i brevform på en skrivmaskin under ett helt år, som skilldrar deras senior år i samhällets fängelse. En väl igenkännerlig berättelse men åndå en skilldring som vi möter ute på kanten. Den här filmen gjorde ont att se men kittlade ändå som en fjäder med starkt skådelspeleri, unika personligheter och musik i retrospektiv.