Frida bloggar

Kategori: MUSIK

Past as present, forever.

Sminkar mig glittrig. Klär mig i svart och vitt. Åker hemifrån med spänd förväntan och lycka i kroppen. Äntligen får jag se KENT. 

Spelningen öppnar med starka ljus och dassigt ljud. Bandmedlemmarna är höga på sig själva och publikens jubel. 

Den lugnaste konserten jag någonsin har varit på - om man nu jämför med liknande tempo och musikstil - alla 40 000 pers står stilla som ljus från början till slut, med enstaka hurrarop. 

Projektionerna tog mig med häpnad, trots att det inte är första gången jag ser på naturinspirerade animationer under konsert. 

Under några låtval flammar bandet upp och imponerar, men vissa låtar föll platta. "Ingenting", "Non Stop" och "Hjärta" berörde mig mest och hade ett sånt fantastiskt samspel med ljud, ljus och bild, och överraskade mig, då det inte alls var de låtar jag sett mest framemot att se framförda. Däremot så blev jag smått besviken på "Dom andra" och ett par andra låtar, som gjorde sig bättre i hörlurar liggandes på sängen med slutna ögon. 

Trots detta ångrar jag inte att jag gick - detta var en fin konsert som lyste upp vintermörkret i Stockholm och som satte ett matt leende på läpparna. 

Vid ett tillfälle så dök en så perfekt ljussatt häst upp på skärmen, vilken brände sig fast på min näthinna. Jag trodde flera gången att den var verklig och gick omkring i det kompakta mörkret bakom scenen. 

Det var första gången sedan jag var fem år som jag blev helt förtrollad av hästkroppens dynamik. 

Andra projektioner var så abstrakta att de nästan blev skrämmande, men skrämmande förträffliga!  

Sedan kommer "Sista sången" och ett vitklätt band drog sina sista ackord för turnén och gick av utan slutord. Jag tror definitivt att det inte var sista konserten, i alla fall inte sista låten av Kent. Det kommer säkert ny musik i en avlägsen framtid. Vad jag har uppfattat är att Kent gärna säger ingenting alls än att tala ut om precis som det är. 

Med fina minnen och en urladdad mobil från filmande och fotande, åker jag hem från festligheterna med värk i kropp, hud, leder, ögon, näsa och hals. Sabla förkylning, influensa eller vad det än nu artar sig att bli. 

 

Coldplay in Sweden.

Det är första gången som jag har en sådan här lyxig biljett till en konsert. 

Det är första gången på länge som jag känner mig lite snygg. 

Det är första gången jag sitter på en läktare på en konsert. 

Och det är första gången jag är i Friends Arena. 

Och det är första gången som jag har känt som att jag inte var kapabel att kapsla in ögonblicket i en kamera, på grund av skönheten och kraften av nuet. 

Och sist men inte minst, det är första gången jag har upplevt som att en konsert har varit lika kort som en kvart innan finalen kom. 

Jag fick en lysande sak runt armleden. 

Det här var och kommer vara den bästa konserten jag någonsin upplevt. Jag har länge suktat efter en färgstark show med Coldplays största hits och att få höra Charlie Brown live. NU fick jag min dröm uppfylld! 

Jag fick höra Color Spectrum, Head Full Of Dreams, Yellow, The Scientist. 

Clocks, Every Teardrop Is A Waterfall, , Viva La Vida, Paradise, Charlie Brown. 

Fix you, Heroes av David Bowie, Always In My Head, Magic, Don't Panic. God Put A Smile Upon Your Face, Everglow, Adventure of a lifetime, A Sky Full Of Stars, Hymn For The Weekend, Up & up m.m plus Birdy och Alessia Cara som förband. 

Hela upplevelsen kunde liknas som att tumla omkring i ett virtuellt kalejdoskop. 

Och jag är så lycklig. 

Så lycklig. Och tacksam. 

KENT.

När jag gick på förbi Slussen såg jag affischerna. Så jag gjorde som så många andra i min ålder, och nappade den slätaste jag kunde hitta så jag kan ha någonting att längta till i jul. 

 

Monday.

Ett piano jag såg på DNs huvudkontor i Stockholm. 

 

En musikbutik som inte gick mig obemärkt förbi, när jag gick av vid Rådmansgatan och promenerade upp mot Odengatan. 

Ett hjärteknip vid slutet av dagen. Det var min måndag. Så fullproppad av intryck, så det skar sig. 

Bon Iver.

Utsikten från mitt fönster, snön är som fallande inspiration som samlas i molntäcken runt min arbetsplats. 

Och jag är glad för att det är snö. Punk slut! 

  

Ancient figurines.

Min vardag i december. Går det att ta ur bilder från deras kontext och tolka dem? Kan man läsa förhistorisk konst utan textuella källor? 

Old town.

Varvade plugget med att ensam promenera från Rådmansgatan till Gamla stan och titta in i unika butiker på impuls. Souvenirbutiker och udda antikvitetsbokhandlar kan ha intressanta prylar bland blågula nyckelringar och älgmotiv på tyg. I ett litet rum i en av dessa butiker fann jag hällristningsinspirerad konst på brickor, skärbrädor och glasunderlägg. Annars blev fredagskvällens minne en lång kappa som når ner till sulorna, efter systematiskt sökande hittade jag äntligen min efterlängtade maxilånga kappa som jag flitigt kommer använda med min 20-tals hatt det här halvåret. Har fått en förkärlek för brusig jazz och kanske lite gammaldags stil, men jag skyller det på julen. Jag får okomplicerade, simpla, varma känslor och tänker på snötäckta hus med lysande fönster, när jag lyssnar på långa toner i en sång och dess lunkande tempo. Och det betyder levande ljus, igenkännerliga ansikten, god mat och alla bekvämligheter ett hem kan erbjuda. Det är jul för mig. 

  

 

White Winter Hymnal.

Är så glad idag, för att jag har äntligen hittat en rund liten hatt att pryda hjässan med under vinterhalvåret.  

Under den ulliga skärmen har jag snäckor i öronen. Och Fleet Foxes går på repeat om och om igen. Det känns som den typen av musik går hand i hand med vädret nu för tiden. 

   

Autumn feeling.

Dunkel. Tända ljus. Bokläsning. Och lite Bo Kaspers. Nu börjar jag låta som Pappa. Men det känns bra. 

  

On January Street.

Idag tog jag en lång promenad runt lövtäckta trottoarer, tomma torg och supermarknader med extrapris på allt. Trevåningshus i bleka toner och lägenheter på höjd med mörka fönster avlöste varandra medan jag fokuserade på känslan. Känslan av att ta ena benet efter det andra, lägga meter efter meter bakom mig. Känslan av kylan som greppade tag och kinderna som domnade av, medan huden, under den stickade tröjan, kliade i svettig protest. Jag drogs ideligen iväg med tanken och ville spinna och sticka på livsfarliga scenarior mot min tillvaro. Men så riktade jag tillbaka tanken till armarna som svängde bredvid mig, motståndet under sulorna och de varma färgerna som passerade sporadiskt under mina kängor. 

Detta utövade jag idag, när jag inte kunde sitta still vid skrivbordet. 

  

I can see you.

Glasäpplen. 

Skogarna. 

Vy från ett luftslott. 

Den andra sidan. 

999. 

Godhet. 

Svarta linjer. 

Livrädd med stil. 

  

Och andra låtar med Kent som jag inte kan sluta lyssna på. Jag börjar tänka i Kent termer i allt jag ser. Och jag kan inte sluta. 

If.

Mina favoritablum just nu. Deras akustiska toner smälter in i höstmörkret, och jag får en omsvepande känsla av kärlek. Likt en halsduk viras om halsen. 

  

The Beatles

Ett rådjur som såg ut att ha The Beatles i huvudet, när jag strövade genom mitt närområde i eftermiddags. 

Fishtank.

En tillbaka blick på helgen i melakoliska vinklar. Och musik tips i form av tre album som jag har förälskat mig i den senaste tiden.