Frida bloggar

Kategori: PERSONLIGT

We were kids, we were children.

Hon ska komma närmare mig! Äntligen! Nu kommer min bästa vän vara närmare sedan tre år tillbaka! Mer om det får hon själv berätta. Men jag är så glad! För nu om några veckor kommer livet se annorlunda ut. 

White party.

I helgen firade jag och min kille en nybliven 21åring vid Göta Källare tillsammans med några bekanta och några nya ansikten. Temat för kvällen var VITT. Själv kände jag mig som 19 år igen, i och med att jag kände mig trygg att digga till explosiva house remixer, tillsammans med ett stort sällskap som hoppade och studsade som att ingen såg på. Jag önskar bara att jag också kunde dansa som att verkligheten inte fanns. Men det gör den. Det finns alltid obehagliga blickar som lurari hörnen. Vetskapen suger glädjen ur mig. Att jag som tjej, inte får vara ifred i ett offentligt rum, och att "NEJ" inte har någon slagkraft efter ett visst klockslag. 

Trots detta är jag tacksam över kvällen i övrigt, speciellt för de individer som förgyllde den. Vi var ett så stort sällskap att alla inte fick plats i bild. 

Jag blev så otroligt nöjd med denna bild. Den känns så stillsam och ändå dynamisk, med tanke på händerna i luften kontra grabben med den stillsamma blick på sitt bloss. 

Vi ett-tiden flöd serpentinerna ner från diskokulorna och ljusen. Jag fick flera silversnören trädda runt halsen innan vi åkte hem. 

Note to self.

Vad jag är bra på. Jag är målmedveten. När jag har bestämt mig för något. Som att klappa en valhaj på andra sidan jordklotet, bli arkeolog, författare, renovera en möbel där hemma så ger jag mig fasiken på att klara av det. Jag SKA klara det. Jag KOMMER klara det. Det är bara en fråga om tid. Hittills så har jag aldrig givit upp på ett mål som jag har satt upp för mig själv. Det är en egenskap som jag är stolt över. 

Jag är mån om mina vänner, familj och nära bekanta. Ibland kan jag få ont i magen för att jag är så uppslukad av att alla runt omkring mig ska känna sig välkomna och må bra. Vid sociala sammankomster ser jag alltid till att jag pratar med alla och inte har gått miste om att få byta ett par ord med en individ som annars kanske står vid sidan av. En egenskap som tar väldigt mycket energi från mig, men som jag ändå känner är en fin sådan, att besitta. 

Något som jag tränar på, och som jag har varit väldigt duktig på de senaste dagarna är att käka cirka 4 gånger om dagen, unna mig diverse och lyssna på kroppen. Det är jag väldigt stolt över, samt att jag har planerat och gjort alla läxor och jobbtillfällen i nästan en månad nu utan ett större sammanbrott. Tack vare vilostunder och att äta regelbundet och ofta. Dessutom gick jag på en klassfest där jag inte kände någon mer än bekant, och fick umgås med andra arkeologistudenter i min ålder, vilket gick toppen, men som mina känslor och tankar hade förberett sig inför, likt en NASA raketuppskjutning där INGET fick gå fel. Timmen innan var en sådan verklighet då stilen på mina skor kunde ha en livsavgörande betydelse för hur jag uppfattades som person och skulle påverka min framtid under min resterande universitetstid. Som, kanske väntat, så hände inget livsfarligt och jag känner mig nöjd över att ha klarat av de första veckorna i en ny skola samt insparksfesten. 

I want an overdose of you.

I torsdags fick jag ett oväntat sms. Vilket ledde till en spontan utgång till en välkomstfest till nya studenterna på Stockholms Universitet. Där träffade jag två andra tjejer som jag hade träffat tidigare i år. Vi pratade hela kvällen om skola, känslor och sex. Jag kände mig så smickrad över att jag blev bjuden till att hänga med dem till festen. Två nya människor tyckte om mig och ville lära känna mig mer. Det värmer. Och jag som älskar att lära känna nya personer. 

Adventure of a lifetime.

Känslan som säger att jag har värdens bästa sommarjobb. En skön kittlande känsla ligger kvar och skvalpar i magen när jag går av mina pass, och jag känner mig väldigt ofta fylld med energi och ork när jag går på dem igen. Jag jobbar med att lära ut och berätta om historia och arkeologi, instruera och arbeta pedagogiskt med barn i olika åldrar. Jag fixar, plockar och ser till att besökarna får en trevlig upplevelse, och tillbaka får jag många leenden och spontana konversationer med engagerade människor från världens alla hörn. Jag är så stolt över att jag nu, under mitten av min sommarperiod på museet, redan har lärt mig så mycket. Jag känner att jag smälter in i husets våningar och salar och har studerat in mig på mycket historisk fakta som jag kan förmedla.

Framförallt är jag nöjd med att jag nu faktiskt kan säga att jag mår riktigt bra och är mindre orolig för min framtid. Dagen innan första dagen så kom oron krypande på mig och förvrängda tänkbara scenarior skuggade mig ända fram entrén och tills brickan nålades fast på bröstet igen, efter två månaders andrum. Men då påmindes jag, om att jag alldeles själv, har jobbat mig till detta - jag får vara med och arbeta på den plats jag vill vara på nu i dagsläget och mina insatser uppskattas av personalen. 

Här är en gulligt exempel på vilken kärlek man får tillbaka när man är trevlig och tillmötesgående gentemot turister och museibesökare. Det är nästan omöjligt att vara sur på jobbet, när man vet att något så enkelt som man gör, förgyller människors dagar och de ger lika mycket tillbaka. 

Coldplay in Sweden.

Det är första gången som jag har en sådan här lyxig biljett till en konsert. 

Det är första gången på länge som jag känner mig lite snygg. 

Det är första gången jag sitter på en läktare på en konsert. 

Och det är första gången jag är i Friends Arena. 

Och det är första gången som jag har känt som att jag inte var kapabel att kapsla in ögonblicket i en kamera, på grund av skönheten och kraften av nuet. 

Och sist men inte minst, det är första gången jag har upplevt som att en konsert har varit lika kort som en kvart innan finalen kom. 

Jag fick en lysande sak runt armleden. 

Det här var och kommer vara den bästa konserten jag någonsin upplevt. Jag har länge suktat efter en färgstark show med Coldplays största hits och att få höra Charlie Brown live. NU fick jag min dröm uppfylld! 

Jag fick höra Color Spectrum, Head Full Of Dreams, Yellow, The Scientist. 

Clocks, Every Teardrop Is A Waterfall, , Viva La Vida, Paradise, Charlie Brown. 

Fix you, Heroes av David Bowie, Always In My Head, Magic, Don't Panic. God Put A Smile Upon Your Face, Everglow, Adventure of a lifetime, A Sky Full Of Stars, Hymn For The Weekend, Up & up m.m plus Birdy och Alessia Cara som förband. 

Hela upplevelsen kunde liknas som att tumla omkring i ett virtuellt kalejdoskop. 

Och jag är så lycklig. 

Så lycklig. Och tacksam. 

Untitled.

 Jag vaknar av att jag skriker nästan varannan natt. Förra veckan drömde jag mardrömmar tre dagar i rad och väckte folk i min närhet. Jag drömmer varje gång om att människorna i mina drömmar inte lyssnar på mig, på ett eller annat sätt. Till slut blir jag så skrämd och desperat, att jag blir utputtad till den punkt då jag skriker till slut i panikångest och vaknar skräckslagen.

De flesta som läser detta förstår säkert inte varför - jag har en pojkvän som älskar mig och som jag känner att jag kan lita på, mina föräldrar och min familj är hyfsat friska, jag bor tryggt och äter bättre - jag är inte i en livskris, men trots det är jag undermedvetet alltid på min vakt, och förskräckt över att kompisar kanske kommer svika, föräldrar kan försvinna och kärleken kan enkelt klippas av genom en olycka. Så är det att leva med generaliserad ångestsyndrom (GAD), jag är alltid orolig och ibland tar känlorna uttryck fysiskt, för att jag är livrädd för att allt ska gå dåligt igen.

För er som inte vet, så tar jag medicin mot depression och ångest, sedan tre år tillbaka. När jag var 17 år började jag få panikattacker och utvecklade en depression. Jag gick i terapi men jag började först må bättre efter jag börjat ta antidepressiva. Sedan dess har jag haft upp- och nedgångar i mitt mående. Det syns inte mycket på utsidan - det enda som avslöjar är högkostnadskortet för apotek och sjukhus, sena svar på sms och möjligen obotlig rastlöshet. På insidan pågår det ett tyst krig, ett krig som varken jag nu eller någon utomstående kan förstå. Det enda spår som jag har kvar är en tatuering som påminner om att det jag upplevde var så verklig som vilken smärta som helst.

Nu fortsätter jag mitt liv med denna ångest, och lever med den genom att acceptera, att jag kommer ha smärtor, passiva dagar eller veckor och mardrömmar ibland. Så är det. Och så ligger det till. 

My pencils.

Dessa dagar har jag inte gjort annat än att lyssna på radio, olika podcasts, läst romaner för nöjes skull och TECKNAT. Jag har inte känt ett sådant sug mot mina gamla pennor sedan högstadiet. När jag igår dukade upp alla pennor som jag samlat på mig genom åren slog det mig vilken investering allt var. Trots att jag har så många teckningar från tonåren, och har tillbringat större delen av min fritid med en penna i handen så har jag alltså FORTFARANDE kvar pennorna jag har använt. Jag kan knappt ta in hur dryga pennor och kritor kan vara fast man använder dem vid varje teckning. Pennor är verkligen en investering som räcker i många år framåt. Så därför tänkte jag presentera de pennor som jag har med åren samlat på mig. 

Mina mest flitigt använda pennor är dessa - helt vanliga grafitpennor i olika hårdhetsgrader. De har jag använt ända sedan jag när jag började rita vid elva års ålder, teckna och skissa ännu mer än vad jag tidigare hade gjort på fritids. Jag minns att jag började rita porträtt, landskap och hade ett fantasyinspirerat sinne när jag tecknade. 

I ett fack har jag pennor, vässare och ett och annat doftsudd, vilket jag vägrar slänga. 

Mina favoritpennor som har hängt med mig från lågstadiet. Den lilla blåa pennan är den äldsta jag har. Hör här, jag fick den i ett pennfack med ett fåtal starka färger, som alla andra i min klass, från min lärare i 1:an! På pappersfodralet stod det Alligator och en krokodil med snälla ögon poserade med en penna på framsidan. Jag älskade de pennorna, de var så pigmenterade att färgerna blev jättestarka. 

Något som jag har använt sällan är kolpennor. Dessa är relativt nya, men jag ritar väldigt sällan med kol eftersom man blir SÅ SOTIG under händerna och riskerar att ofrivilligt nudda teckningen under skapandet. Det känns bokstavligt talat som att ta träkol från grillen och dra över pappret - det blir svart och pennan är VÄLDIGT skör, går lätt sönder och går åt snabbare än en eyeliner som används varje dag. Dock så blir skisser i kol väldigt effektfulla om man vet vad man gör. 

Här är ett färggrant kit pennor, kritor och sudd som jag fick i present av mamma och pappa tror jag, när jag gick i högstadiet. Den vita pennan är en krita som är bra att använda när man vill ljusa upp områden, som jag köpte separat från Kreatima för några månader sedan. Den fungerar bäst på färgat papper och kartong och är lika rolig att experimentera med som kolpennor. 

Dessa tuschpennor ger tunna linjer som kan fungera som konturer. Dock är dessa splitternya, på grund av att jag alltid har använt sådana tuschpennor men de torkar lätt ur genom åren eller tar slut om man flitigt använder dem. 

I ett annat fack har jag mina första "skissarpennor" som jag köpte när jag började bli intresserad av att teckna och fick höra på bild-lektionerna att jag var duktig. Det är grafitpennor i olika hårdhetsgrader från 2B till 8B som jag använder när jag ska göra mörka partier. Där finns även pennsudd i olika storlekar och ett kladdigt sudd för att "bleka" partier som har gått snett med som man inte vill sudda ut, bara ljusa upp en grad. Då lägger man suddet, som liknar häftmassa, på teckningen och drar bort det igen. Det partiet man har valt ut då, har förlorat pigment och färg som följde med kladdmassan i draget. Locket till pennskrinet använder jag nu till skräpkorg för pennvässare eftersom jag vässar pennorna så ofta - flera gånger under tiden jag ritar för att hålla pennan vass. Det finns också några andra pennliknande saker i skrinet, stomfer i olika storlekar, dessa använder jag istället för att dra med fingertoppen över teckningen när jag vill sprida ut grafiten och göra mjuka övergångar i blyertsteckningar. 

Ett set med akvarellpennor köpte jag också i högstadiet, men för bara ett halvår sedan utforskade jag vad detta innebar och prövade att måla med vatten. De har jag annars använt när jag har behövt naturnära och neutrala toner i färgteckningar. 

En liten samling av Promarkers skaffade jag för ett år sedan. Jag har skalor av pastelltoner, vilket jag älskar, och gör abstrakta mönster och färgglada figurer med dem. 

 

From Skinnarviksberget.

Utsikten från Skinnarviksberget var mäktig och visade färggranna hus. 

Vi zickzackade mellan glasskärvor från lyckliga fester från förr. Innan vi satte oss vid toppen i det gassande solskenet.  

Att ha picknickar är underskattat. Därför kände jag ett sug för friluftslivet och släpade ut min sambo från lägenheten för att sitta på en höjd och smaska på jordgubbar. 

Dessutom måste man passa på medan man kan och lever. Jag vill inte ta sommaren och tiden med han jag älskar för givet. Jag vill inte att den ska bara dra förbi. 

Jag tog ett foto på ett fint par som satt länge vid varandra och pratade om livet. 

To an end.

Min klass i estetikprogrammet, som igår gick på avslutningslunch och på sin sista lektion med redovisning om praktiken, erfarenheter kopplat till studierna och mål i arbetslivet.